Igår var det 1 år sedan som Marcus dog, och idag är det 1 år sedan jag fick det där hemska telefonsamtalet och beskedet. Minns tydligt hur jag hade gjort mig i ordning och väntade på att han skulle höra av sig, då ett obekant nummer ringde. Det samtalet var från Marie, Marcus mamma, och jag trodde allting var ett stort skämt tills jag lagt på och insåg att det var verkligt. Jag skrek rakt ut samtidigt som tårarna sprutade. Den frustration och panik som svepte över mig, vars skulle jag ta vägen? Varken någon nära vän eller familjemedlem fanns till hands. Kort därpå satt jag på en buss påväg till Umeå, för jag ville verkligen inte vara ensam.

Mitt i det där tragiska och hemska som hände för 1 år sedan, finns det faktiskt något ljust, jag fann mig en väldigt fin vän, Frida. Det var och är, fortfarande en lättnad att vi började prata. Så många tankar som har kastats mellan oss! Hur många har träffas på det sättet som vi gjort, och blivit så pass bra vänner? Inte många.

Det var en väldigt fin dag igår, besöket på asklunden, middagen, allt prat och fotografierna. Skulle vilja säga att det inte kunde ha blivit bättre. -tack!

Allt är och kommer förbli overkligt. 
 
♥