Hade tänkt haka på och skriva mina inlägg efter 30 olika punkter men ger helt enkelt upp.. På det sättet får jag ju inte ut mina tankar? Så åter till det ''normala'' skrivandet.

Fredagen i Umeå var dunderskoj, fick lära känna Frida mer vilket var toppen! Och blev väl en hel del minnen därifrån. Sedan fick ju moster umgås med Älskade Stina + syster&Macke resten av helgen. Dessutom fick jag träffa Syster Lena & Saggjo en snabbis på lördagen.
-Tack alla för i helgen.

Idag har mina tankar snurrat extra mycket, det har spelats musik på hög nivå och allting har fått snurra samtidigt som det runnit någon tår nedför kinderna.. Har hänt så mycket på sistonde att det är rent utsagt overkligt, och att kunna smälta det till 100% lär ta ett bra tag till.

''Förvirrad, ska egentligen inte tänka så mycket utan bara låta det vara..''

Ida Camilla Ingelsson

Jag föddes på Umeå BB den 24:e Januari 1992.

Uppvuxen i en liten by, Hälla, tillsammans med båda mina föräldrar och 5 st syskon som allt eftersom har flygit ut ur ''boet.'' Nästminst på syskonskaran och måste väl medge att jag&lillebror blivit väldigt bortskämda under vår uppväxt. Fick i princip allt vi pekade på.. och då menar jag verkligen det. Anledningen till detta är att mina föräldrar verkligen ville att vi skulle ha det så bra som möjligt, och det är jag väldigt tacksam över, dock än fast det många gånger har varit till en nackdel. Många vänner har sagt att jag har världens snällaste och bästa föräldrar, och jag håller fullkomligt med.   

Som sagt är jag uppvuxen i ''skogen'', därav 3 mil till närmsta affär. Många har svårt att förstå sig på detta, men genom att jag alltid har haft det så, så är det inget konstigt med det. 

Mina äventyr på skoter började då jag endast var 3 månader gammal, då jag fick ligga nerbäddad i pulkan tillsammans med mamma. Detta övergick sedan till att jag fick sitta i  en bilbarnstol bakom pappa och sedan då jag var 3 år fick jag min första skoter. Min andra skoter, en BR 250, spenderade jag många år med. Minns att jag hade 100% kontroll över den och vi upplevde många äventyr tillsammans, t.e.x. hur det kändes att köra i en vak vid 7 års ålder. Vilket kanske inte är en positiv upplevelse, men jag lärde mig något mycket viktigt.

Minns den dagen så väl, pappa som slet mig upp ur vattnet och hur jag sedan skjutsades till närmsta bilväg där mamma hämtade mig med bilen. Fick slita av mig de blöta kläderna i bilen och sedan då vi var hemma fick jag ställa mig i en varm dusch. Efter det var det bara på med ett par andra skoterkläder och ut på isen igen, allt för att jag inte skulle bli rädd.    

Började spela fotboll i ung ålder och minns att jag&Karolina ''byaflickorna'' var betydligt hårdhäntare än tjejerna i Åsele.. Vi hade ju spelat med grabbarna hemma i byaskolan och var van hårdare tag. Genom fotbollen så har jag så otroligt många minnen! Alla matcher, resor, cuper, övernattningar och gemenskapen med tjejerna + tränarna. Saknar de tiderna så otroligt mycket. Nutid här borta i Skellefteå så började jag spela i ett lag men trivdes inte alls.. Hur kan man trivas i ett lag då man vet namnet på 3-4 av spelarna?

Är en tjej som har otroligt höga krav på mig själv och vill ständigt göra mitt bästa ifrån mig, oavsett om det gäller fritidsaktiviteter eller skolarbeten. I början på årskurs 8 började jag fundera vad jag ville göra med mitt liv, tankarna snurrade kring ambulansförare, frisör, polis och jag valde att satsa på att bli frisör. Sagt och gjort kämpade jag som ett djur. Grät om jag fick VG+ på ett prov. Klart man blev besviken, men att gråta över en sådan sak? Hursomhelst kom jag in på frisörskolan i Sundsvall, Övik, Östersund, Lycksele och Skellefteå.

Styrde min kos till Skellefteå där syster Viktoria köpte en bostadsrättighet som hon sedan renoverade. Dunderfin lägenhet! Dock var det väldigt hårt från början att flytta till en stad som man inte ens besökt tidigare, inga vänner eller något... Så nog har jag haft mina motgångar här i staden men nu på senaste har det succesivt blivit mycket bättre. En av de stora anledningarna till att det har varit hårt här borta är att jag har haft min bästa vän Petra omkring 40 mil bort och andra vänner, familjen omkring 30 mil. Ingen som riktigt känner mig till 100% och genom att jag var ''begränsad'' då jag flyttade hit, p.g.a. dåvarande pojkvän så fick jag inte riktigt komma fram och visa vem jag egentligen är, vilket är så jag känner nu. Man har som fått sin roll och kan inte riktigt förändra den.

Som sagt blir jag först och främst frisör, vilket känns dunderskoj! Sen om jag skulle få för mig att byta yrke eller drabbas av ngn arbetsskada/allergi, vilket är vanligt inom frisörbranschen, vill jag bli polis. Genom min målmedvetenhet har jag läst lite djupare så att jag kan söka till polishögskolan om jag skulle känna för det. Har garderat mig med en plan B, vilket jag själv anser vara väldigt klokt.     

Dem personer som verkligen vet allt om mig är min syster Lena och bästavän Petra. Båda har varit med mig hela mitt liv och funnits där, vilket jag tror ni kommer göra föralltid, precis som jag kommer att göra för er. Det är ni som känner mig upp till 100%. ♥

Har så otroligt många barndomsminnen som inte går att överspegla på något sätt och skulle kunna skriva flera, flera sidor om mina äventyr. Alla skoterutflykter tillsammans med Olofsson-/Edströms, fisketurerna, de underbara somrarna osv, osv.. Om jag får välja så kommer jag vilja att mina barn får växa upp på samma sätt som jag har fått göra, eller på ett liknande sätt. Det är verkligen värd sin vikt i guld och jag anser att jag fått den bästa uppväxten någon i hela världen kan ge sitt barn. 

Det är det som format mig till den person jag är idag vilket jag är stolt över.

Har alldeles glömt bort att berätta om detta då det verkligen har varit så mycket omkring mig..
Under v.44 då jag var hemma på lovet fick jag vakna till en frukost som bestod av nybakat tunnbröd som var format till ett hjärta som gulliga pappa gjort åt mig ♥
Det är sådant här som gör att det värmer inom mig.

Nu har Petra åkt hem efter att ha tillbringat 2 veckor hos mig, kommer kännas riktigt tomt! Dock så ser jag verkligen fram emot helgen som kommer spenderas i Umeå, som det ser ut nu iaf. Utgång på Fredag och Lördag blir det bara mys! Ska ta och smsa till syster och se om de vill ha besök av mig, men kan inte tänka mig annat :)

Dessutom är det första advent till helgen, tiden bara rusar iväg! Dock så är det som vanligt ingen höjdare till julstämning i lägenheten, en adventsstjärna som ska plockas fram ;P Sen ser det i övrigt normalt ut..
Men men, som tur är så är det alltid det hemma hos mor&far. Så när det väl bär hemåt för julfirandet kommer julkänslan med storm!

Har inte ens börjat inhandla julklappar.. Kanske dags att börja med det? Petra & jag har kommit överrens om att vi inte ska ge något till varandra, då milla är så jädra snål ;-) Men rik blir man ju då, som Joakim anka! (kan man ju alltid hoppas..)  

 

Puss! ♥


Lisa sedan förra helgen på Olles, HAHA.

Trots att jag verkligen har haft fullt upp idag så har mina tankar ägnats åt dig..

Det har gått 6 veckor sedan jag hörde från dig och jag kan inte sluta tänka på allt som hänt sedan dess, framförallt hur mitt livsperspektiv har förändrats.. Väntar på att du ska logga in på msn, eller att ditt namn ska stå på telefonen när det ringer. Men innerst inne vet jag att det inte kommer ske, hur mycket jag än vill och önskar.

Jag trycker på rewind knappen som spolar tillbaka tankarna i mitt huvudet och sedan trycker jag på play. Försöker memorera den där fantastiska veckan, som slutade som mitt livs värsta mardröm. Det här ska inte hända, det får inte.. Men jag kan inget göra och jag känner mig så oerhört hjälplös.

''..Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn..''

Du var så otroligt lugn och det sista leendet som jag fick se kan jag fortfarande se framför mig. Det är många gånger som jag stannar upp, blundar, och tänker mig tillbaka till det ögonblicket. Blir alldeles varm inombords och ett rus sprider sig i kroppen, men så fort som jag öppnar ögonen och återvänder till verkligheten sveper en kall pust över mig.

Brukar lyssna på den här låten varje dag, minst en gång.. Den påminner mig om dig.

Att få sitta där och känna av din närhet var otroligt.. Det låter konstigt och är konstigt, men det kändes som du var där med oss hela tiden. Du satt säkert brevid oss och skrattade över att jag åt middag med din mamma, för varken du eller jag skulle någonsin kunna föreställa oss det.Minns då du nämnde och frågade på skämt om jag skulle med hem till henne, då du skulle dit och äta tacos, men att jag gärna gjorde det vid ett annat tillfälle. Nog blev det en middag alltid, men utan dig..   

Fotografierna som speglar tillbaka på en tid som varit och som inte kommer att återkomma.. Att se de där leendet som gjorde mig så glad och varm inombords. Det gör ont.

Du har världens underbaraste mamma och jag är så glad att hon tar till sig mig, så att jag får lära känna dig mer, men från ett helt annat perspektiv. Många gånger har jag tänkt ... Tänk om jag inte hade fått något samtal, inte fått veta någonting utan blivit tvungen att upptäcka annonsen i tidningen, hur hade jag agerat i ett sådant läge? 
-Tack Marie, tack så mycket.

Väntar, tänker..  Om,om,om..?!
Så många om som jag vill ska försvinna.

På Onsdag ska jag hem till din mamma för att äta middag med henne, bara prata och jag kan verkligen säga att jag ser fram emot det. 

Dagar, veckor, månader och år kommer att passera med dig som dyker upp i mitt huvud hela tiden.. Allt är så overkligt, och det dyker upp jobbiga taknar & funderingar hela tiden i princip.

''Be strong, and keep fighting''

Tack Frida & Petra för att ni finns där för mig ♥
Det är ni som stöttar mig mest då det gäller det här.

En månad sedan, allt är så otroligt svårt att förstå och ta in. Men som Frida säger måste man försöka vända allting till det positiva, åtminstonde försöka.

Saknar dig♥

Då man ser sig omkring flyter vardagen på som vanligt för de allra flesta, men för en del är det inte så.. Att inombords bära på en börda som inte vill försvinna, och som ingen annan kan se, jag vet hur det känns.

Ikväll då jag läste Fridas blogg blev jag ännu en gång påmind om hur overkligt allting är, men att det verkar som att jag även funnit mig en väldigt bra vän, mitt i allt kaos. Onaturligt, det finns gamla människor som ligger  plågade, orörliga och får medicin för att ens kunna få ut sin avföring, varför kan inte de få vandra iväg till himlen istället? än hur grymt det låter..


Frida, både du&jag vet att han tittar ner på oss, ler och vill att vi ska vara glada. ♥

Ligger hemma i sängen och i vanlig ordning kommer tankarna då jag inte gör något..Tidigare ikväll körde jag och hämtade lillebror i Gafsele, och påväg dit kom jag in i tankarnas värld så att tårarna började rinna nedför kinderna..

Allt är tungt just nu, och att försöka se ljust på vardagen är nog det tyngsta.. När kommer det vända, kommer det att göra de? Känns som man är med i  en sorglig film, för det är de verkligen.. Brukar sådana filmer ha någon vändning eller fortsätter det i samma spår..?

Tack Frida & Annelie för igår. Det värmer verkligen inom mig då jag vet att Frida finns där och att hon är en underbar människa gör saken så mycket bättre. Vill att du ska veta att jag finns för dig oavsett vad det än gäller vännen.


När kommer jag känna/bete mig som den glada, tokiga Camilla jag egentligen är?